Att lära sig ett nytt språk

jason

Om man köper hamburgare till sina barn hos en stor snabbmatskedja kan man få en bok i gåva i ett samarbete med Läsrörelsen. Flera av böckerna barnen får är relativt nyutgivna men det finns också en bok som har varit med ett bra tag, nämligen Camilla Mickwitz bilderbok Jason flyttar från 1979. Camilla Mickwitz var en finsk bilderboksförfattare som gav ut flera böcker som översattes till svenska under 70- och 80-talen. Om Jason kan man läsa i tre andra böcker och det finns också en serie med böcker om flickan Emilia, den första heter Emilia och de små tanterna.

Jason flyttar handlar om Jason och hans mamma Gudrun. Gudrun jobbar i en fabrik men hon blir av med jobbet när ingen längre vill köpa burkarna som tillverkas där.

flyttar

”Men i landet där Jason och Gudrun bor är det svårt att få arbete. Då flyttar de till ett annat land där Gudrun har fått arbete. Nu bor jag ingenstans, tänker Jason när han flyger iväg med Gudrun för att hinna till båten som ska föra dem till det andra landet.”

Väl på plats i det nya landet får Jason börja på daghem och det är först då som han kommer att tänka på att i ett nytt land pratar man ett annat språk. När han inte förstår vad de andra barnen säger och ingen förstår honom känner han sig ensam och utanför, faktiskt lite som ett riktigt litet barn som ännu inte lärt sig prata.

småbarn

När han leker tillsammans med småbarnen gör Jason en upptäckt, han kommer underfund med hur man lär sig ett språk. Han kan göra som småbarnen gör, titta, peka och härma. ”Om så där små barn kan lära sig ett språk då kan jag väl också, tänker Jason. Kanske till och med fortare för jag förstår allt möjligt annat bättre.”

Och visst lär sig Jason det nya språket och får kompisar att leka och prata med. Men hur ska han kunna hjälpa mamma? Om du lånar boken hos oss på biblioteket får du veta hur det går för mamma Gudrun.

Jason flyttar försöker berätta för ganska små barn hur det kan vara att komma ny till ett land och inte kunna språket. Den skildrar också hur lite barn ofta har att säga till om i beslut som påverkar deras liv. Runt omkring i Sverige idag finns det massor av barn som precis som Jason har fått lämna sitt hemland och nu ska lära sig sitt nya språk, svenska.

Camilla Mickwitz bok är positiv, bilderna är riktigt utrycksfulla och den framkallar säkert en känsla av nostalgi hos föräldrar födda på 70-talet. Men ändå kan jag inte låta bli att tänka, borde inte de hamburgerätande barnen och deras föräldrar få läsa en lite nyare och ännu bättre bok om hur det kan vara att komma ny till ett land och lära sig ett nytt språk? Vilken bok skulle du föreslå? Lämna gärna ditt förslag i kommentarsfältet.

/Lisa

 

 

Annonser

Svenska deckare – från guldålder till realism

Lotta Olsson har skrivit om böcker och läsning i Dagens Nyheter i många år. Hon tipsar och recenserar engagerat om allt från barn- och ungdomsböcker till blodiga deckare.

Många av dagens svenska spänningsförfattare översätts och läses runt om i världen. När Lotta Olsson kommer till oss berättar hon om en annan guldålder, en som inföll för omkring 50 år sedan. Det var en tid när de starkast lysande stjärnorna bl.a. hette Lang och Trenter. Välkomna till ett spännande program onsdagen den 20/11 kl. 18.30 på Huvudbiblioteket. Gratisbiljetter delas ut fr.o.m. den 13/11, och som vanligt går det även bra att lägga undan biljetter på telefon 08-535 305 00 från samma datum.

Lotta Olsson

Lotta Olsson

 

Vi bad Lotta tipsa om ett par böcker som betytt mycket för henne och som hon tycker fler borde läsa. Här kommer hennes svar:

Vilken bok har betytt mycket för dig och varför?

”Vilken bok har betytt mycket för mig och varför? Där svarar jag ”Miss Marples sista fall” av Agatha Christie. Kom 1976. Skrämde vettet ur mig, jag var femton år eller så och satt hemma i vardagsrummet och sträckläste en eftermiddag, det skymde – och jag blev så rädd att jag inte vågade flytta mig ur fåtöljen förrän mamma kom hem från jobbet!
Men det är faktiskt inte därför den betyder mycket, även om jag fortfarande tycker att den hör till det bästa som har skrivits. Det bästa är när miss Marple bekymrat ruskar på huvudet och säger att folk har för lätt att tro på vad en enda person säger, om de får höra det tillräckligt ofta (det visar sig sedan vara en ryktesspridning som är avgörande i fallet). It did something to me. Jag tror att det är den bästa journalistiska utbildning jag har fått: att man inte ska lita på vad en enskild människa säger. Alltid ha flera källor! Man ska inse att man är godtrogen och ofta litar på folk utan anledning, om man inte tänker efter.”

En bok du läst nyligen som du tycker att flera borde läsa?

”En bok jag nyligen har läst och tycker att fler borde läsa: Beata Arnborgs relativt nyutkomna biografi över Kerstin Thorvall (som jag läste ut igårkväll), ”Kerstin Thorvall. Uppror i skärt och svart”. Thorvall var mycket udda, mycket begåvad och bitvis verkar hon ha varit helt outhärdlig – men hon är trots det förbryllande allmängiltig. Jag kan inte riktigt göra klart för mig varför. Det är något med den tidens feminism, hur vedervärdigt ”Det mest förbjudna” mottogs (och ”Jack” som kom samma år höjdes till skyarna) och hur föraktad hon blev. Men det är också något fundamentalt med henne själv, hennes liv – det är som att hon personifierar den galna kvinnan på vinden från ”Jane Eyre”, den omöjliga och mentalsjuka kvinnan som lever ut allt som alla andra håller inne.”

Under 2013 har vi tema MOD på Bibliotek Huddinge, vad är något av det modigaste du har gjort?

”Modig. Det vet jag inte om jag har varit. Dumdristig, snarare, i bästa fall: kastar mig in i saker utan att fundera över konsekvenserna. Men så ska man vara, enligt Lena Victorin som skrivit en klok liten bok om civilkurage som heter ”Take a look at dig själv”: om man vill bli en modig typ ska man försöka tänka på hur man vill vara, och sen handla i enlighet med det, blixtsnabbt. Vill man bli en sån som griper in mot busar på stan ska man göra det fort, fort! Så fort man börjar se sig om och fundera på vilka andra som kommer att göra något och vilka risker man tar så går det åt skogen, då vågar man inte.
Det där funderade jag mycket på när vi hade en chef som var väldigt negativt inställd till våra fackliga företrädare och gärna talade om det. Ingen vågade säga emot i rädsla för att själv få skäll. Till slut lyckades jag samla mod nog för att säga att det var vi som valde våra fackliga företrädare, inte cheferna som faktiskt inte har med våra val av fackliga att göra, varpå kollegorna lättat instämde. Och sen slutade den där chefen säga sånt.
Sånt tänker jag ofta på: man kan tycka att det kanske inte händer så mycket när man säger ifrån, men det är ändå värt enormt mycket. Det är inte bara en kliché att tystnad är livsfarligt”.

Stort tack till Lotta för svaren.

Varmt välkomna, såväl deckarvänner som Lotta, den 20 november!
/Kim

Ulrika Knutson ”Kvinnor på gränsen till genombrott”

Ulrika Knutson, journalist, författare och kritiker berättar om kvinnorna på Kvinnliga Medborgarskolan vid Fogelstad.

Fogelstad var en unik plats för den svenska demokratin mellan 1925 och 1954. Här hade alla möjlighet att tala fritt över parti- och klassgränserna, diskutera och formulera sina åsikter. Vi möter vetgiriga och modiga kvinnor som inte lät sig begränsas.

Ulrika Knutson berättar om Fogelstadgruppen den 5 november kl. 18.30.
Du kan hämta din biljett på Huvudbiblioteket eller ringa 08-535 305 00 och lägga undan en biljett.

Välkommen till Huvudbiblioteket!